Det medeltida jordbruket
För att kunna bedriva ett effektivt jordbruk krävs jordbruksredskap som gör det möjligt att nyttja stora arealer för sådd och skörd. De två mest betydelsefulla redskapen var under medeltiden plogen och harven, vilka fortsatt är oumbärliga för det moderna lantbruket idag. Efter det att åkrarna plogats på våren används harvar för att finfördela och jämna ut jorden, vilket är en förberedelse för den viktiga sådden. Idag finns många olika användningsområden och olika typer av harvar, men historiskt sett har harven en lång historia.
Att harven var ett mycket viktigt redskap under medeltiden framkommer bland annat från landskapslagarna där det utgick straff för den som stal harvpinnar. Under medeltiden användes en så kallad kvistharv där man satte fast träpinnar på ett ramverk av trä. Harvpinnar av trä slets dock ner fort och behövde ofta ersättas med nya. Det var inte förrän på 1700-talet som harvpinnar tillverkades av järn, vilket var betydligt mer effektivt särskilt för tyngre jordar.
Trots att medeltiden anses mörk och bakåtsträvande när det kommer till teknik och uppfinningar skedde en del tekniska framsteg som har haft betydelse för dagens moderna samhälle. När exempelvis hästskon och stigbygeln kom till Europa, någon gång på sjuhundra- till åttahundratalet, blev hästskon en viktig orsak för förbättring av hästen som dragdjur. Hästselens introduktion förbättrade ytterligare dragkapaciteten. Men även jordbruksredskapen förbättrades tekniskt och exempelvis plogen gjordes starkare och smidigare. Det var under medeltiden som man började använda hjulplogen, vars egg var tillverkad av järn och kunde skära djupare än andra plogar. Detta gjorde att bönder kunde bruka nya jordar som tidigare ansetts vara allt för svårarbetade.
Tack vare lantbrukets förbättring ökade givetvis befolkningen. Det betydligt mer effektiva jordbruket gav större skördar eftersom fler landarealer kunde odlas. Följaktligen växte Europas befolkning rätt kraftigt fram tills dess att digerdöden svepte fram med katastrofala konsekvenser med en efterföljande jordbrukskris. En ekonomisk stagnation inträffade under mitten av trettonhundratalet på grund av en längre tid av sjunkande produktion. Denna tid kallas vanligen för agrarkrisen eftersom landsbygden drabbades hårdast.
Det medeltida jordbrukets kris utlöstes givetvis av digerdöden, en farsot som drog fram över Europa mellan 1348 till 51. En stor del av Europas befolkning dog och Sverige var inte förskonad denna dödliga smitta. Flera krönikor talar om att Sverige år 1350 drabbades av digerdöden.
Digerdöden efterföljdes av flera stora pest epidemier och lämnade kvar flertalet ödegårdar med övergivna åkrar och hus. Befolkningsnivån verkade inte ha återhämtat sig efter hela hundra år och hade stagnerat. Som bekant utöser katastrofer ofta kriser och agrarkrisen skedde inte samtidigt som farsoten utan efter. I stora delar av Europa och Sverige ökade skattetrycket och både i Tyskland och Frankrike uppförde sig adelsmännen mer som rövarhövdingar. Sverige fick erfara konsekvenserna av detta efter invasionen från Tyskland.
